jag lever
hej... det var inte igår
har varit otrogen mot dig min lilla blogg... men jag hoppas att vi kan stryka ett streck över de och börja om..?
jag har haft en annan, en dagbok som jag har skrivit av mig i medans jag har varit på behandlingen.
den är inge rolig och jag ska elda upp den när jag flyttar hem för de står bara en massa jobbiga saker där och jag blir bara påmind om hur jävla dåligt jag mådde.
inte direkt för att jag mår bra nu, men det är iallafall lite bättre.
har fortfarande mina sömnproblem, har haft samma rutiner i snart 6 månader men kan endå inte sova normalt. har verkligen försökt med allt, och får inte äta någon medicin där.. men jag kämpar
jag kämpar varje dag
fast jag inte orkar. vissa dagar orkar jag inte ens stå på benen. hur ska kroppen kunna bära mig när den aldrig får vila? hur ska min hjärna kunna arbeta om går på högvarv och varken förstår upp eller ner?
men, jag kommer åka ifrån behandlingen och känna att jag har gjort något bra iallafall.
fast jag inte har gjort så stora framsteg.
men jag är inte i behov att att göra dom framstegen just just just nu som jag blir erbjuden.
det är ingen ide att jag är inskriven ett år till för jag vill endå inte nu. jag har fått hjälp med det jag vill.
och det är de som spelar någon roll!
jag är inte rädd längre jag vågar leva utan att döva mig själv med en spruta morfin varje morgon eller dra i mig sub till frukost.
jag vågar ta det som kommer upp inuti mig nu, det är tufft och jag måste erkänna att jag vill ge upp lika mycket som jag vill kämpa ibland. men jag ger inte upp, om jag ger upp nu så skulle jag aldrig förlåta mig själv...
jag kommer börja äta medicin när jag flyttar hem, jag vill inte, men jag vet själv att jag kan behöva den hjälpen.. iallafall i början tills jag känner mig trygg. sen kommer jag gå på öppenvården, bara för att jag måste. och en massa andra samtal för att jag måste sluta stänga av mig själv. jag är tydligen väldigt passiv. inget jag har märkt men har sett det nu faktiskt. men jag märker de inte när jag gör de, bara efter.
men men... de går nog och jobba med.
det kommer inte bli lätt, men jag är inte rädd.
jag gör mitt bästa. jag försöker så jävla hårt hela tiden.
jag behöver inte vara rädd.
vad ska jag vara rädd för? att jag ska hamna i ett missbruk igen?
de skulle vara normalt att vara rädd för de.
men jag är inte rädd.
jag är realistisk. jag vet att det kan hända.
jag vet också att det inte kan hända.
det blir vad jag gör det till. och jag kommer få mycket stöd på vägen.
sen ligger kartan i min hand, det är jag som väljer helt själv vilken jävla väg jag vill gå.
jag vet inte vilken väg jag vill gå. det varierar.
det är de som är farligt. att de varierar för att mitt mående varierar.
men de är nog lugnt. de löser sig.
ska ta en cigg nu, men de va nice att skriva av sig.
mycket softare att skriva på datorn än med en jävla fucking penna och jag som inte ens kan läsa min egen handstil typ.. hehe!
hejdå!!
